Känslokatastrof.

Läser det här inlägget och känner mig lite mindre ensam och bortkommen. jag är ju trots allt vän med honom, jag kommer att träffa honom i framtiden. så varför är det då så förbaskat jobbigt? det slog mig precis varför. vetskapen om att han en dag kommer att träffa sin stora kärlek och glömma bort allt som har varit vi, allt som har gjort mig så himla glad i så många år. det-gör-så-jävla-ont.

Nä nu får det vara slut med den här känslomässiga katastrofen. man glömmer lätt bort vad man har när det viktigaste försvinner. och någon morgon snart hoppas jag att jag vaknar upp och känner att jag vill träffa någon ny. för nu vill jag mest bara dö.