jag-får-ingen-luft.

sjunker och försvinner, känner mig ensam och borta. saknar redan att prata med den människa jag känner mig som mest trygg med. jag kommer att sakna men jag vill inte sakna. vill kunna leva. kommer du glömma mig nu? alltså rädslan, när ska den försvinna? eller när ska man lära sig att leva med det där helvetiska trycket i bröstet? vågar inte släppa bästa vännen på riktigt men måste måste måste.