Hur reder man sig i något som inte längre är verkligt, i något som en gång för alla brustit? Hur finner man sig till rätta? Fortsätta måste man, än är det för tidigt att dö. Tjugo år, trettio år, fyrtio år. Varje dygn har fortfarande tjugofyra timmar, och fortfarande måste man äta, sova, betala hyran, svara i telefonen, pynta till julaftnar. Det är väl så man gör: utför mekaniskt allt det invanda - skriver julklappsrim, läser kvällstidningen, torkar av diskbänken. Varje dag, flera gånger varje dag måste diskbänken torkas av och disken plockas ur stället. Ändå har det brustit, och hur man än anstränger sig för att perfekt utföra vardagssysslorna kan inget åter bli vad det en gång var.