Om att bli lämnad.

Har legat i sängen och försökt få ögonen att somna i ett bra tag nu, men jag gav upp och bestämde mig för att skriva om det där som gnager så i mig istället. Jag har nog inte velat inse det, vågat acceptera det faktum att du inte vill vara den som håller min hand längre, han som jag somnar bredvid efter kittlande nackkyssar som får hjärtat att slå i otakt.

Jag vet inte om jag ska skratta efter gråta över oss. Glädje mig åt allt det bra vi har varit med om, alla fina stunder som liksom alltid kommer vara som fastklistrat långt där inne, eller om jag ska gråta över det faktum att det inte kommer komma några fler sådana stunder.

Jag kommer att överleva, men klarar man sig? Härmed tillåter jag mig själv att vara ledsen, att de där tårarna som okontrollerat bara kommer, måste få göra det. Jag hoppas att de slutar komma rullandes snart. Och att jag någon gång slutar älska dig. Godnatt.